Jag var frustrerad och höll på att bli rasande av allt detta. Jag satt där och försökte behålla lugnet, för jag visste att om jag blev upphetsad så skulle giftet verka snabbare. Hela min kropp, varje muskel började få kramper. Bokstavligen så for jag ur fåtöljen vid varje sammandragning i kroppen när giftet påverkade musklerna. Kineserna rusade fram, tre män försökte hålla mig nere. De klarade inte av det, jag kastade iväg dem.

När de häftiga skakningarna och kramperna gick över, kände jag hur en dödlig kyla kom över mig. Jag kunde bokstavligen se ett mörker krypa in i min kropp. Det var som om döden kom över mig. Jag visste att min kropp höll på att dö precis där och då. Jag kände mig mycket kall. Männen lade filtar över mig för att jag skulle behålla värmen. Jag hade inte gett upp så jag sa: "Var snäll och ta mig till sjukhuset." En man lade sin hand på min axel och sade: "Nej, vi väntar på ambulansen vite grabb." Jag satt där och tänkte: "Jag kommer nog aldrig dit." Just då kom ambulansen och från ingenstans kom Daniel tillsammans med en säkerhetsvakt. De lyfte mig i sina armar och bar iväg mig. Då förstod jag att Daniel hade gått direkt till telefonväxeln och själv ringt till sjukhuset.

Ambulansen anlände. Den kom in på parkeringen med påslagna sirener och blinkande lampor, gjorde en u-sväng framför hotellet och körde vidare. Ambulansföraren var från ett sjukhus för svarta, när ingen väntade på ambulansen vid Kineshotellet trodde han förmodligen att han fått fel information.
                      
                                          
Där var jag halvvägs genom porten och såg hur ambulansen försvann runt hörnet. Jag försökte vissla, men min mun var så stel att jag inte fick fram ett enda ljud. Daniel såg vad jag tänkte göra så han busvisslade så högt han kunde. Det ekade mellan husen och utmed vägen. Ambulansföraren måste ha haft fönstret öppet för bilens bromslysen tändes direkt och han backade tillbaka. Ambulansen var en gammal Renault 4 med passagerarstolen utbytt mot en camping säng som bår. Ett hemmabygge till ambulans.

Jag brydde mig inte. Det spelade mig ingen roll vilket fordon som transporterade mig. Han sträckte sig över båren och öppnade dörren, Daniel hjälpte mig upp på båren. Nå, "Hur står det till, hur är det med din mor, vill du ha en filt, vad är det som har hänt dig"? Han var bara en chaufför, han körde iväg. Jag försökte att inte sluta mina ögon, jag visste att jag måste hålla mig vaken tills jag fått motgift. Om jag bara kunde hålla mig vaken tills vi kom till sjukhuset.

Vi var halvvägs på väg mot sjukhuset, Renaulten kämpade uppför sluttningen. Mina ben lutade uppåt och giftet i mitt blod rusade mot hjärnan. Jag kunde se en liten grabb med ljust hår, sedan såg jag bilden av en något äldre grabb med ljust hår. Jag såg på bilden och tänkte: "Vilket ljust hår han hade", då insåg jag att det var mig själv jag såg. Mitt liv visades för mig. Det var en skrämmande upplevelse att se bilder av mitt liv passera förbi som en videofilm. Jag såg det kristall klart öppna ögon. Jag tänkte: "Jag har hört om liknande fall, jag har även läst om det. Människor har berättat att de kan se sitt liv passera som film innan de dör".

Jag sa till mig själv: "Jag är för ung för att dö, varför följde jag med för att dyka? Vilken idiot, jag borde ha stannat hemma." Mina tankar rusade runt. Nu förstod jag att jag verkligen stod inför döden. Jag kunde knappt höra mitt hjärta slå och jag låg där och tänkte på vad som skulle hända om jag dör? Finns det något efter döden? Vart kommer jag att hamna om jag dör?

Sedan såg jag min mor i en syn. Det var som om hon upprepade det hon sagt långt tidigare; "Ian, det har ingen betydelse hur långt borta från Gud du är, eller vad du har gjort. Om du från ditt hjärta ropar till Gud då kommer han att höra dig och förlåta dig".

"Tror jag att det finns en Gud, tänkte jag? Ska jag be? Jag hade nästan blivit en from ateist. Jag trodde inte på något. Jag konfronterades med synen om min mor. Jag talade med henne om detta när jag återvände till Nya Zeeland. Hon berättade att hon blivit väckt tidigt den morgonen. Gud hade visat henne mina blodsprängda ögon och sagt till henne: "Din äldsta son Ian är nästan död. Be för honom nu". Då började hon genast be för mig.

Hennes böner kunde inte frälsa min själ, hon kunde inte få mig till himlen, men jag visste att jag behövde be. Jag visste inte vad jag skulle be eller till vem. Viken gud skulle jag be till? Buddha, Kali, Shiva? Det finns tusentals av dem. Jag såg ju inte Buddha eller Krishna eller någon annan gud stå där, jag såg min mor och min mor följer Jesus Kristus. Jag tänkte: "Jag har inte bett på åratal, vad skall jag be? Vad ber man i en sån här situation? Vad ber man när man håller på att dö?"

Då kom jag ihåg att som barn lärde min mor oss att be Herrens bön. "Fader vår som är i himlen, helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike, ske din vilja på jorden som i himmelen..." Jag tänkte att jag skulle be den bönen, det var den enda bön jag kände till. Jag började be men jag kunde inte komma i håg den. Det var som om giftet som rusat till min hjärna nästan hade stoppat min tankeförmåga. Det höll på att stänga av mitt sinne. Det var skrämmande. Jag hade litat så på mitt intellekt och helt plötsligt dog allt bort från mig, total mental nollställning.
          
                                 
                                                          
                                                                   
När jag låg där kom jag i håg att min mor sagt att man inte ber från huvudet utan från hjärtat. Så jag sa: "Gud, jag vet inte var denna bön finns, jag vill be den hjälp mig." När jag sagt det, kom bönen bokstavligen från mitt inre, från min ande. Jag bad: "Förlåt oss våra synder." Sedan fortsatte jag: "Gud jag ber att du förlåter mina synder, jag har gjort så mycket fel. Jag vet att allt det är fel, mitt samvete säger att det är fel. Om du kan förlåta mig alla mina synder - och jag vet inte hur du kan göra det, jag har ingen uppfattning om hur du kan förlåta dem - var snäll och förlåt mig mina synder". Jag menade det jag sa. Jag ville få hela registret tömt, få börja om på nytt. "Gud förlåt mig."
När jag hade bett det fick jag en annan del av bönen. "Förlåt dem som har syndat mot dig." Jag förstod att jag skulle förlåta andra som hade sårat mig. Jag tänkte: "Jag håller inte fast vid agg. Det finns människor som har varit våldsamma mot mig och behandlat mig illa, och som sagt något dåligt om mig och gjort förfärliga saker mot mig - jag förlåter dem". Då hörde jag Guds röst säga till mig: "Förlåter du Indiern som knuffade ut dig ur bilen, och Kinesen som vägrade att hjälpa dig till sjukhuset?" Jag fick mig en funderare, jag hade andra planer om jag klarar mig genom det här. Men jag tänkte: "Okej, jag förlåter dem. Om du kan förlåta mig, så förlåter jag dem".

Nästa del av bönen kom till mig, "Ske din vilja". Jag hade gjort det jag känt för de senaste 20 åren. Jag sa: "Gud, om jag klarar mig genom detta, då vet jag inte ens vad din vilja är - jag har ingen uppfattning om vad din vilja är - jag vet att det är att inte göra onda saker, men jag har ingen uppfattning om vad din vilja är. Om jag klarar mig genom detta, då skall jag ta reda på vad din vilja är för mitt liv och jag kommer att göra den. Jag menar verkligen att jag vill följa dig av hela mitt hjärta om jag klarar mig genom detta".

Då förstod jag inte, men bönen jag bett var för min frälsning. Inte från mitt huvud utan från mitt hjärta bad jag: "Gud förlåt mig min synd och allt det onda jag gjort, Gud rena mig. Jag förlåter alla som har sårat mig. Jesus Kristus, jag vill göra din vilja, må din vilja ske. Jag vill följa dig". Jag hade bett syndarens bön, omvändelsebönen till Gud.

En obeskrivlig frid kom in i mitt hjärta när jag bett bönen. Jag upplevde att fruktan lämnade mig, fruktan för det som skulle komma. Jag var fortfarande döende, jag visste det men jag hade ändå frid över det. Jag hade fått frid med min skapare. Jag visste det, jag visste det för första gången att jag hade vidrört Gud och att jag verkligen hörde honom. Jag hade aldrig tidigare hört honom men nu hörde jag honom tala till mig, ingen annan kunde talat om för mig Herrens bön.

Slutligen kom vi fram till sjukhuset. Ambulansföraren lyfte mig till en rullstol och sprang med mig till akutavdelningen. Någon kontrollerade blodtrycket på mig. Jag satt där och tittade på sjuksköterskan, hon tittade på mätaren och sedan slog hon till den. Jag tänkte, vad är detta för sjukhus? Det var ett armésjukhus från andra världskriget. Britterna hade övergett det och lämnat den till kreolfolket. Det såg fortfarande ut som när det byggdes år 1945. Jag var orkeslös och i ett bedrövligt skick, men här var jag nu.

Sjuksköterskan fortsatte att slå på tryckmätaren. Jag tänkte: "Det är inget fel på blodtrycksmätaren, det är mitt hjärta som inte pumpar tillräckligt." Hon drog av blodtryckmanchetten och började leta efter en annan blodtrycksmätare som såg nyare ut. Hon hittade en, öppnade förpackningen, satte på manschetten och pumpade upp trycket. Jag såg att tryckmätaren endast visade ett svagt blodtryck. Hon tittade på mig och sedan på instrumentet. Mina ögon var öppna, och jag förstod att hon undrade över hur dom fortfarande kunde vara öppna. Med ett så lågt blodtryck borde inte ögonen längre vara öppna. Jag kämpade för att hålla mig kvar. Jag höll mig kvar av allt jag hade. Jag ville inte hamna någon annanstans. Jag ville vara kvar i min kropp. Jag ville inte dö. Jag kämpade med all min kraft för att förbli levande.

Ambulansföraren förstod att situationen var kritiskt, han avlägsnade manschetten till blodtrycksmätaren och rusade med rullstolen till läkarna.

Två Indiska läkare satt i rummet båda halvsovande med sina huvuden hängande. "Vad heter du, var bor du?" Den ena frågade på franska, "Hur gammal är du"? Han var en ung läkare han tittade inte ens på mig. Jag vände mig mot den äldre läkaren. Han var något gråhårig så jag tänkte: "Han har nog varit med ett antal år, han vet säkert hur han skall hjälpa mig." Jag väntade. Den yngre läkaren slutade prata och tittade upp. Jag brydde mig inte om honom utan väntade på att den äldre läkaren skulle titta upp. Han tittade på mig. Jag var inte säker på om jag skulle orka prata med honom. Jag tittade på honom med den djupaste blick jag kunde åstadkomma. Jag viskade: "Jag håller på att dö, jag behöver motgift nu." Han rörde sig inte. Jag tog inte bort blicken från honom, han stirrade också tillbaka på mig.
Sjuksköterskan kom in med ett papper. Den äldre läkaren tittade på pappret, tittade på mig och hoppade upp. Jag såg i hans uttryck en avsky mot den yngre läkaren, "Din idiot, varför tittade du inte ens på den här unge mannen"? Han hoppade upp, föste undan ambulansföraren, tog själv tag i rullstolen och rusade iväg genom korridoren. Jag hörde en massa konstiga ljud. Jag hörde honom också ropa något som jag inte förstod.

Läkaren körde in mig i ett rum där det fanns en massa flaskor och medicinsk utrustning. I nästa ögonblick var jag omgiven av sjuksköterskor, doktorer och sjukvårdare. Äntligen började det hända något. En sköterska tog tag i min arm och satte in dropp. En läkare var nära mitt ansikte han sa: "Jag vet inte om du kan höra mig son, men vi skall försöka rädda ditt liv. Håll ögonen öppna... kom igen son, kämpa mot giftet. Försök att hålla dig vaken, det är okej, vi ger dig en Grape-sockerlösning som vätskedrivande medel". En sköterska stack in en nål i ena armen och en annan sköterska i den andra armen, de försökte sticka. Jag kände ingenting men jag såg dem göra det. Läkaren sa: "Motgift till att motarbeta giftet", det sa han på sin Oxford Engelska. En annan sköterska böjde sig över mig och slog hårt på min arm. Vad håller hon på med? Jag brydde mig inte, se bara till att få in nålen!

En sköterska vid sidan om fyllde en stor injektionsspruta, den liknade en spruta för hästar. Hon pressade ut luften. Hon försökte sticka den i min arm men hittade ingen ven. Hon lyfte upp skinnet på armen, stack in nålen och pressade in vätskan. Den fyllde venen som en ballong. Jag kunde se hur nervös hon var. När nålen var instucken i venen såg det ut att vibrera som om venen skulle kunna sprängas.

Hon lämnade kvar nålen. Någon gav henne en till spruta. Åter svällde venen upp. Sköterskan tittade på doktorn och frågade honom, "En till"? Doktorn nickade. Hon försökte med en till. En annan sköterska försökte massera det men bubblan bara rullade, venen rullade under hennes fingrar. Hon kunde inte få in något motgift i blodet, det förflyttade sig inte.
Tydligen så pumpade inte mitt hjärta tillräckligt med blod. Mina vener kollapsade. Under min utbildning hade jag studerat fysiologi och anatomi inom veterinärområdet så jag förstod grunderna till hur allt fungerar. Jag förstod allt det som hände men jag kunde inte göra något åt det. Jag förstod att jag höll på att hamna i koma. Jag var fullständigt förlamad. Mitt hjärta hade kommit till en gräns där den inte längre fungerade.

Jag visste inte att jag hade blivit stungen av en kubmanet. Att bli stungen en gång har dödat 60 människor bara i Darwin de senaste 20 åren. Sex månader om året sätter man upp varningsmärken med dödsskalle och korslagda ben vid Darwins stränder för att varna människor att simma där. Jag hade fått så mycket gift i mig att det hade räckt att döda mig sex gånger om. Normalt dör en människa inom femton minuter efter att ha blivit bränd en gång. Jag hade inte bara blivit bränd på en muskel utan också i mina vener.

Doktorn såg mig i ögonen och sa, "Var inte rädd". Jag tänkte: "Kompis, du är nog mera rädd än vad jag är." Jag kunde se rädslan i hans ögon. De lyfte upp mig i en säng och satte in dropp. Doktorn stod lutad mot mig och torkade mitt huvud. Det såg ut som dropplösningen fungerade, jag svettades i min panna. Doktorn torkade mitt ansikte och gick sedan iväg för några minuter. Där jag låg kände jag hur det droppade i mina ögon och min syn blev grumlig, det var som att få tårar i ögonen.

"Jag måste hålla ögonen öppna", sa jag till mig själv. Jag ville att doktorn skulle komma tillbaka och torka mitt ansikte men han kom inte. Jag försökta säga: "Doktor kom tillbaka" men mina läppar rörde sig inte. Jag försökte vända på huvudet men det rörde sig inte. Jag blinkade bort vätskan med ögonlocket. Jag pressade ut lite grand men synen var fortfarande suddig. Jag pressade med mina ögonlock slutna. Det fungerade delvis. Helt plötsligt suckade jag till, det var som en lättnadens suck. Då visste jag att något hände.

Jag förstod att jag hade blivit fri, kampen för att hålla mig vid liv var över. Ingen talade om för mig vad som hänt: "Du har just dött." Jag visste inte det. Jag visste bara att kampen att försöka hålla mina ögon öppna och att hålla mig vid liv var över.

Jag visste att jag hade förflyttats någonstans: Det var inte som att sluta ögonen och somna. Jag visste att jag kommit till en annan plats. Under ca 20 minuters tid på sjukhuset hade jag haft känslan av att jag höll på att glida ifrån. Jag hade kämpat allt jag kunde för att hålla mig kvar i kroppen och inte flyta bort. Men när jag slöt mina ögon så gled jag inte iväg, jag var borta.

Bibeln säger i Ordspråksboken att när en människa dör vänder hans ande tillbaka till Gud som gav honom anden, sedan vänder kroppen tillbaka till stoft som den kom ifrån. Jag visste att min ande hade lämnat kroppen, jag hade hamnat till en annan plats, ändå förstod jag inte att jag var död. Det såg ut att jag kommit till en stor och vid plats med ett innehållslöst beck-svart mörker. Jag upplevde att jag stod upp. Det var som om jag hade vaknat upp ur en ond dröm i någon annans hus, och jag undrade vart alla andra tagit vägen. Jag tittade runt och försökte orientera mig i den nya omgivningen.

Har du någon gång vaknat upp mitt i natten och försökt leta efter strömbrytaren? Jag försökte hitta strömbrytaren, men jag kunde inte hitta den. Jag försökte vidröra något. Jag förflyttade mig runt men där fanns ingenting. Jag stötte heller inte till något. Jag kunde inte se min hand framför ansiktet. Jag lyfte handen för att kontrollera hur mycket jag kunde se. Jag lyfte handen mot ansiktet och den gick rakt genom där ansiktet borde ha varit. Det var en skrämmande upplevelse. Jag visste just där och då, att jag var Ian McCormack. Jag stod där men utan en kropp. Det kändes som om jag hade en kropp, men jag hade inget fysiskt att vidröra. Jag var en andlig varelse och min fysiska kropp hade dött, men jag var verkligt levande och jag var lika fullt medveten om att jag hade armar, ben och huvud, men jag kunde inte längre vidröra dem. Gud är en ande, en osynlig andlig varelse, och vi är skapade till hans avbild.

Jag tänkte: "Var i hela världen är jag?" När jag stod där i mörkret kände jag hur en otrolig kyla och fruktan kom över mig. Kanske har du vandrat på en enslig gata någon natt, eller att du kommit hem ensam och du upplevt att det är någon som tittar på dig? Har du känt det? Du upplever att någon ser på dig i mörkret men du kan inte se vem det är. Jag började uppleva ondska i mörkret. Mörkret var inte bara fysisk utan också andligt. Jag upplevde att någon iakttog mig. En kall inkräktande ondska trängde på i luften omkring mig. Jag visste att något fanns omkring mig. Långsamt blev jag medveten om att det fanns andra människor som rörde sig omkring mig i samma tillstånd som jag befann mig. Även om jag inte talade högt svarade de på mina frågor. Ur mörkret hörde jag röster som ropade åt mig: "Var tyst", "du förtjänar att få vara här!" Jag tänkte: "Jag är i helvetet, det här måste vara verkligt, men hur har jag hamnat här?" Jag var skrämd - rädd för att röra mig, andas eller att tala. När jag tänkte på det var min tanke: "Ja, jag kunde ha förtjänat den här platsen."

Människor har föreställningen om helvetet att det är en festplats med mycket njutning. Jag brukade också tänka så. Jag tänkte att man kunde få göra allt det i helvetet som man inte förväntades göra på jorden. Det är fullständigt nonsens. Platsen jag var på var den mest skrämmande plats jag någonsin varit på. Människorna kunde inte göra något som deras onda hjärtan önskade. Där finns ingen stolthet. Vem skulle du kunna skryta för där nere? "Ja, jag har våldtagit, mördat, plundrat och skövlat." Yippee-hoppla grabben! Det finns inget där nere att tala om, ingenting. Alla vet att domen kommer.

Där finns heller ingen tidsuppfattning överhuvudtaget. Människorna vet inte vilken tid det är. De kan inte säga om de varit där i tio minuter, tio år eller tiotusen år. De har ingen uppfattning om tiden. Det är en skrämmande plats. Bibeln säger att det finns två kungariken, mörkrets som styrs av Satan, och Ljusets. Judas bok berättar att mörkrets plats skapades i själva verket för änglar som var olydiga mot Gud, inte för människor - aldrig. Det var den mest hemska och skrämmande och fasansfulla plats jag någonsin varit på. Jag skulle aldrig önska att ens min värsta fiende hamnade i helvetet.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig därifrån. Hur tar man sig någonsin ut från helvetet? Jag undrade hur i hela världen har jag hamnat där. Jag hade ju bett innan jag dog, jag hade bett Gud förlåta mina synder. Jag ropade till Gud: "Varför är jag här, jag har ju bett om förlåtelse, varför är jag här? Jag har vänt mitt hjärta till dig, varför är jag här?"

Just då strålade ett starkt sken mot mig och drog mig ut ur mörkret. Bibeln säger att ett stort ljus lyste i mörkret på dem som vandrade i dödsskuggan och har väglett deras steg in på fridens och rättfärdighetens stig. När jag stod där trängde ett starkt ljussken genom mörkret ovanifrån och lyste mig i ansiktet. Ljuset omfamnade mig och jag kände en viktlöshet som kom över mig. Jag kände hur jag lyftes från marken och började sväva upp och in i detta strålande vita ljus.

Enda orsaken till att jag togs därifrån är att jag hade ångrat mig och gjort bättring innan jag dog. Det är för sent att ångra sig när man redan har hamnat där nere. Man kan bara göra bättring innan man dör. Du kan inte be dig själv ut ur helvetet och ingen på jorden kan heller be dig ut därifrån, ingen. Du måste själv ha bett. Ingenstans i Bibeln står det att man kan be för döda själar som lämnat livet och på så sätt få dem ut ur helvetet. Man måste göra bättring innan man dör.

När jag tittade uppåt, såg jag att jag drogs mot en cirkelformad öppning långt ovanför mig. Jag ville inte titta bakåt för mycket för att inte falla tillbaka i mörkret. Jag var mycket lycklig att jag fått komma ut ur mörkret. När jag kom in i tunneln såg jag källan till ljuset som kom från änden av tunneln. Det var ett otroligt klart ljus, som om det var universums centrum. Det såg bokstavligen ut som källan till all kraft och ljus. Det var starkare än solens sken, mera briljant än en juvel eller någon diamant, starkare än laserljus. Ändå kan man se rakt in i det.

Jag tittade mot ljuset och drogs bokstavligen mot det, precis som en nattfjäril dras mot en eldslågas ljus. Jag kände hur jag drogs genom luften med en otrolig hastighet mot tunnelns ände. När jag förflyttades genom luften såg jag hur intensiteten och styrkan i ljusflödet tilltog när jag färdades genom tunneln. Den första ljusvågen gav en häpnadsväckande värme och ett välbefinnande, det var som om ljuset inte bara var av fysisk art utan det var som "levande ljus" som förmedlade en känsla. Halvvägs möttes jag av en annan ljusvåg. Denna ljusvåg förmedlade en fullkomlig frid. Jag hade i många år sökt efter "sinnesro" men hade bara upplevt tillfälliga stunder av den. I skolan hade jag läst allt från Keats [Engelsk skald 1795-1821] till Shakespeare för att få frid i sinnet. Jag hade försökt med alkohol, utbildning, sport, sex och narkotika. Jag hade försökt med allt för att få frid och tillfredställelse i mitt liv, men jag fann det aldrig. Nu upplevde jag en fullkomlig frid från topp till tå.

Nästa sida

Tillbaka till den svenska sidan