Jag var 24 år gammal 1980 när jag gav mig ut på ett äventyr som kom att förvandla mitt liv. Jag föddes och växte upp på Nya Zeeland. Mina föräldrar var goda och respekterade. De var båda lärare och på grund av det flyttade vi ofta till olika städer med omplaceringar i skiftande landsortsmiljöer. Jag hade två syskon och tillsammans gjorde vi saker som var givna för Nya Zeeländska barn, att tillbringa sommarledigheten vid kusten. Från det att jag var ung höll jag till vid vattnet.

Jag fullbordade min universitetsutbildning i jordbrukslära vid Lincoln University och arbetade sedan två år som jordbrukskonsult vid styrelsen för Nya Zeeländska mjölkproduktionen. Jag var en uteperson och trivdes med utomhusarbete. Veckosluten var jag mest upptagen med att dyka, surfa, att ströva omkring och utöva olika sporter.

När jag hade sparat ihop tillräckligt med pengar ville jag ut och resa. I Nya Zeeland är det ett stort antal ungdomar som reser över havet innan de etablerar sig i sin karriär. Det är ett fenomen som har fått uttrycket "The Big O. E". Overseas experience - fara utomlands.

I början av 1980 bestämde sig min vän och jag att vi skulle sälja alla våra tillhörigheter och bege oss ut på en surfing safari, en 'ändlös' sommar ledighet.

Vi drog i väg med våra surfingbrädor under armen. Först flög vi till Sidney i Australien och surfade uppåt utmed den Australiska kusten till Surfers Paradise. Vi reste enkelt och bodde på de billigaste ställena vi kunde hitta, och vi tillbringade dagarna med att hitta fina vågor i Dee Why, Lennox Heads, Byron Bay och Burleigh Heads.

Vi bestämde oss för att lifta till andra sidan om Darwin, vilket var minst sagt i det vildaste laget.

Vi tog oss till Bali i Indonesien där vi surfade i Kuta Reef, sedan hade vi möjlighet att surfa i Uluwatu, ett fantastiskt korallrev till vänster om udden. Vi besökte också några hindu och buddisttempel innan vi fortsatte landvägen genom Java.

När vi reste genom Asien frågade folk ofta om vi var Kristna, förmodligen för att vi var vita. Frågan utmanade mig eftersom jag hade växt upp i en Kristen familj, men jag var inte säker på om jag kunde kalla mig för en Kristen.

Jag växte upp som Anglikan och konfirmerades i kyrkan när jag var 14 år gammal. Som barn brukade jag be och gå i söndagsskolan och ungdomsgruppen, men ändå hade jag aldrig någon riktig relation till Gud.
Jag kommer ihåg när jag kom ut ur kyrkan efter min konfirmation och var en hel del förbryllad. Ingenting hade hänt. Jag frågade min mor om Gud hade talat till henne personligen. Min mor vände sig mot mig och sa: "Gud talar och han är verklig." Hon berättade hur hon hade ropat till Gud en gång när hon var i svårigheter och han hade svarat henne. Jag frågade henne varför Gud aldrig hade talat till mig. Hon svarade: "Ofta behövs det en tragedi för att göra oss ödmjuka. Män brukar av naturen vara stolta." Jag protesterade, "jag är inte en sådan person, jag är inte stolt". Men när jag tänkte efter så var jag rätt stolt.

Min mor sa, "Jag skall inte tvinga dig till kyrkan. Men kom ihåg detta. Vad helst du gör i livet, vart helst du far, eller hur långt du upplever att du kommit bort från Gud, kom då ihåg detta; om du är i svårigheter eller har något behov ropa då från ditt hjärta och Han kommer att höra dig. Han kommer verkligen att höra dig och förlåta dig." Jag kom ihåg de orden. De påverkade mig. Men jag bestämde mig för att inte gå till kyrkan, jag ville inte känna mig som en hycklare, eftersom jag aldrig haft någon erfarenhet av Gud. För mig var allt detta bara religion.

Min vän och jag reste genom Java, Singapore, Tiomenöarna och till Malaysia. Min vän bestämde sig för att ta en färja över till Madras i Indien, medan jag reste till Colombo på Sri Lanka tillsammans med en holländsk kvinna som vi hade träffat.
Väl framme for jag vidare för att surfa vid Arugum Bay kusten. Efter en månad med fantastiska vågor att surfa på gick visumtiden ut så jag återvände till Colombo.

Jag träffade några Tamilska vänner som tog mig med till deras Hindu tempel i staden samt också till den undangömda staden Katragarma. Där i den heliga staden hade jag min första övernaturliga upplevelse. När jag stod framför en avgud såg jag hur dess läppar rörde sig. Det var en upplevelse utanför mitt sunda förnuft så jag ville därifrån på en gång.
Medan jag bodde hos min värd såg jag att de offrade mat till husguden - elefantguden Garnesh. Vissa dagar klädde man den, andra dagar badade man den med mjölk eller vatten. För mig var det overkligt att någon kunde tro att en stenavgud kunde vara gud, en sak som någon förmodligen hade tillverkat med sina händer.

En dag när jag såg på denna stenstaty upplevde jag närvaron av en ond kraft som utstrålade från den och jag blev rädd. Sedan kom dessa ord till mitt sinne, "Du skall inte ha andra gudar än mig och du skall inte böja dig för någon avbild eller avgud". På en gång förstod jag att detta var från de tio budorden och jag kom ihåg orden jag hört tidigare i söndagsskolan.
                                                     
                                                                 
På mitt eget sätt sökte jag efter "livets mening". Jag ville uppleva allt som livet hade att erbjuda. Under dessa år bar jag aldrig ett armbandsur, jag levde i en tidlös zon med soluppgångar och solnedgångar.

När jag återvände till Arugam Bay ordnade jag att få mönstra ombord på en 27 meters skonare som hette Constellation. Vi seglade ut från Sri Lanka mitt på natten med destination Afrika. Tjugosex dagar senare anlände vi till Port Louis hamn i paradiset Mauritius.

Medan jag var på ön levde jag tillsammans med bofasta kreolska fiskare och surfare. Jag fick ta del av deras livsstil och de lärde mig att dyka nattetid ute vid korallreven. Kräftorna kom fram på natten och man kunde blända dem med en undervattensficklampa och bara plocka upp dem. Fiskarna i havet sover på natten och man behöver bara välja vilken man vill harpunera och äta till middag.

När jag njöt med surfandet vid Tamarin-revets snabba vågor hade jag gjort slut på mina pengar. Därför drog jag iväg till Syd Afrika där jag fick ett jobb som instruktör i vindsurfing och vattenskoter. Helt otroligt att jag fick betalt att göra detta! Jag surfade vid Jeffreys Bay och Elands Bay och besökte några av världens mest fantastiska djurreservat.

Jag hade en längtan efter att resa landvägen genom Afrika och Europa men mina planer förändrades när jag hörde från Nya Zeeland att min bror skulle gifta sig. Jag ville vara med på hans bröllop så jag bestämde mig för att resa tillbaka till Nya Zeeland via Reunion Island, Mauritius och Australien.

Jag stannade kvar i Reunion och upptäckte en fantastisk surfstrand som hette St. Leu. Där fick jag njuta av fina surfvågor. Det var mars månad 1982 och jag hade rest i nästan två år. Ofta hade jag sovit i tält på stränderna och bott som en nomad.

Jag var tillbaka i Mauritius för att stanna några veckor, jag hyrde ett hus och fortsatte att surfa och dyka på nätterna. Där träffade jag mina kreolska vänner som inbjöd mig att följa med och dyka. Ungefär en vecka innan jag skulle återvända till Nya Zeeland, bad de mig att följa med på en nattdykning.

Jag gick ut på verandan som jag brukade göra och såg ett stort åskmoln över havet. Jag vände mig mot min vän Simon och frågade: "Är du säker på det? Har du sett åskovädret och stormen?" Jag var rädd för att ovädret och stormen skulle åstadkomma starka bränningar ute vid revet och göra dykningen farlig. Men Simon svarade: "Det kommer att vara ok, vi åker ca nio kilometer nerför kusten till en mycket vacker del av revet för att dyka i natt, du kommer att bli förvånad över hur vackert det är."

Till sist så övertygade han mig om det. Klockan var ungefär elva på kvällen. Jag hade med mig all utrustning, hoppade i båten och så bar det i väg. Vi rodde nerför kusten och höll oss omkring en kilometer utanför själva ön. Vi var i den inre lagunen och vi dök utanför revet där det snabbt blir djupt.

Vi hoppade i vattnet. Jag höll mig uppåt och mina två vänner höll till neråt revet. Normalt håller vi ihop när vi dyker men av någon orsak var vi ifrån varandra. Jag letade efter krabbor när jag upptäckte ett ovanligt djur i vattnet som liknade en bläckfisk. Nyfiken simmade jag närmare, jag till och med sträckte ut handen och vidrörde den. Jag hade handskarna på, den slank iväg mellan fingrarna som en manet. Jag såg med intresse på när den for i väg och den såg ut som en mycket konstig manet. Huvudet liknade en bläckfisk, men den hade formen av en manet med fingerliknande tentakler. Den var genomskinlig. Jag hade aldrig tidigare sett en liknande manet, men jag vände mig bort ifrån den och fortsatte att leta efter krabbor.
              

Jag lyste med ficklampan utmed revet och letade efter byte, när något brände mig. Jag vände mig om för att se vad det var. Jag hade en kortärmad våtdräkt, så den enda delen av min kropp som inte var täckt av våtdräkten var mina under armar. Något hade snuddat min kropp och stungit mig med en otrolig chock. Det kändes som att stå barfota på cementgolvet i en ladugård och fatta tag i en elektrisk kabel med handen. Det var en sådan fruktansvärd chockupplevelse. Jag ryggade tillbaka och försökte ta reda på vad det var som bränt mig och var den var medan jag lyste med min undervattensficklampa men jag kunde inte se vad det var.

Kanske hade jag stuckit mig på något vid revet. Jag tittade om det fanns något blod på armen, men där fanns inget, bara en pulserande smärta. Jag masserade armen vilket var det sista jag skulle ha gjort. Nu verkade det som att smärtan avtog så jag lämnade saken och tänkte: "Jag skall fånga min krabba och sedan vända tillbaka till grabbarna och fråga dem vad det var." Jag ville inte bli paranoid. När man dyker, bör man aldrig bli upprörd.

Jag fortsatte att leta efter en krabba. När jag dök på nytt såg jag samma maneter som jag sett för några minuter sedan. Två av dem pulserade sakta emot mig. I ögonvrån kunde jag se deras tentakler stryka runt min arm. När de vidrörde armen kände jag samma elektriska stöt gå genom min arm. Jag blev fullständigt överrumplad. Nu förstod jag vad det var som hade hänt!

Genom min erfarenhet som livräddare visste jag att vissa maneter är mycket giftiga. Som barn fick jag hösnuva med hög feber och starka allergiska reaktioner. Om jag blev stucken av ett bi till exempel, svällde benet upp som en ballong. Nu var jag mycket bekymrad eftersom jag hade blivit stungen två gånger av maneterna. Jag simmade upp till ytan och såg efter var båten var. Jag klarade mig precis att ta mig utmed revet. Jag hade armen bakom ryggen för att den inte skulle släpa i vattnet. Jag ville inte att armen skulle bli bränd en gång till. När jag simmade vidare kände jag att något strök ryggen och jag kände åter hur det brände till i armen. När jag vände mig om såg jag tentakler falla av. Jag hade blivit bränd en tredje gång!

Jag lyste åter med ficklampan under vattnet för att kontrollera revet och till min fasa såg jag hur ficklampan lyste på en massa maneter, det var som en hel dimma. Jag tänkte: "Om någon av dem bränner mig i ansiktet, kommer jag aldrig att klara mig till båten." Jag placerade lampan nära ansiktet och simmade. Tillbaka vid båten frågade jag den unga grabben på min bästa franska och kreolska, [öns lokalspråk] om han visste vilken typ av manet det var. Han visste inte eftersom han inte var dykare, han bara skakade på huvudet och pekade mot Simon i vattnet. Jag hoppade åter i vattnet och simmade över till honom.

Jag kunde se honom under vattnet, så jag lyste honom i ansiktet för att få hans uppmärksamhet. Han kom upp till ytan och jag talade om för honom att jag ville därifrån. Jag stack ner huvudet åter i vattnet och simmade mot båten, då en manet visade sig alldeles framför ansiktet på mig. Jag var tvungen att välja, antingen att bli bränd i ansiktet eller på armen? Jag lyfte armen och blev bränd på nytt. Jag föste bort maneten och simmade mot revet.

Revet var täckt av ungefär 60 cm vatten. Jag stod där i mina simfötter och tittade på armen som bokstavligen var svullen och stor som en ballong och hade såriga brännande blåsor. Det såg lika otäckt ut som om jag hade bränt mig på spisen på de ställen där tentaklerna hade farit fram.

Jag tittade mot Simon som gick mot mig utmed revet med simfötterna på. Han hade en heltäckande dykdräkt och hade inte konfronterats med maneterna. Han såg på min arm och sedan på mig och frågade: "Hur många? Hur många gånger har du blivit bränd?" Jag svarade: "Fyra tror jag." Han frågade: "Osynliga? Var den genomskinlig?" Jag svarade: "Ja, den verkade vara genomskinlig." Simon sänkte ner huvudet och svor. Han sa: "En gång och du är borta, bara en gång!" Han placerade lampan på huvudet, jag kunde se i hans ansiktsuttryck hur allvarlig situationen var. Jag sa: "Ja, vad gör jag nu när jag blivit bränd fyra gånger på armen?"

Simon var panikslagen och det var jag också, för han hade dykt i mer än 20 år och kände till dessa maneter. "Du måste iväg till sjukhuset. Han sa: "Allez, allez, vitement." (Skynda dig fort). Sjukhuset var 25-30 km därifrån och jag befann mig nästan en kilometer ute till havs vid revet. Jag hörde honom säga till mig gå, men jag var som paralyserad där jag stod. Han försökte få mig i båten. När han drog iväg med mig upptäckte jag att min högra arm var förlamad, jag kunde inte lyfta upp den ur vattnet. Just då blev jag bränd en femte gång.

I mitt hjärta tänkte jag: "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?" Just då fick jag en minnesbild över mina synder. Jag visste helt plötsligt vilka fel jag hade gjort. Det fanns massor jag hade gjort som förtjänade detta. Man kommer inte ifrån sådant.

Mina två vänner lyfte båten som jag satt i över revet. Det skrapade i båtens botten. Det var en träbåt och båten var deras livsnödvändighet, så jag förstod att situationen var mycket allvarlig eftersom de utsatte båten för detta. De lyfte båten över till lagunen och simmade för att få fart på den. Jag sa: "Följ med mig!" Men de svarade: "Nej, det blir för tungt, ta med den unga grabben så hjälper han dig i land." Pojken drev fram båten med en lång stav.


Jag kände hur giftet for genom blodådrorna och det smärtade till under armen. Ett lymfkärl hade attackerats. Min högra lunga hade angripits och det blev svårare och svårare att andas. Dykdräkten tryckte på min högra lunga så jag tog av mig den med min vänstra arm som fortfarande fungerade. Min mun var torr, jag satt där och svettades och kände hur giftet rörde sig i kroppen. Jag upplevde en stark smärta i ryggen som om någon hade slagit till mina njurar. Jag försökte att inte röra mig och att behärska mig från att få panik. Vi var fortfarande bara halvvägs till stranden och bokstavligen kunde jag känna giftet pulsera och förflyttas genom blodsystemet.

Jag visste inte vilken riktning blodflödet hade innan den här natten, men jag kan tala om för dig att jag verkligen blev intresserad av det! Giftet gjorde nu att mitt högra ben började domna och jag hade nog förnuft att förstå att när giftet kommer till hjärtat och hjärnan, skulle jag vara död. När jag kom till stranden hade min syn blivit suddig, och jag hade svårt att fokusera. Pojken sa: "Kom, låt oss gå i land." Jag reste mig men mitt högra ben vek sig under mig. Jag ramlade rakt på krabborna på båtens botten. Pojken blev alldeles chockad och stod som förstelnad, sedan visade han att jag skulle lägga armen om hans nacke. Jag lade armen om hans nacke, tog tag i min förlamade arm med den friska och höll fast. Han drog mig ur båten och sedan till korallsandstranden. Han hjälpte mig vidare upp till landsvägen.

Det var midnatt. Platsen var helt öde - inga bilar, ingenting. Jag vände mig mot honom och undrade; hur i hela värden skulle jag kunna ta mig till sjukhuset så här sent på natten. Jag var så svag i mitt högra ben att jag satte mig på den asfalterade vägen. Den unga pojken försökte hjälpa mig men sedan började han peka mot havet och sa: "Mina bröder är där ute, jag måste återvända och hämta dem." Jag sa: "Nej, du stannar här och hjälper mig" vädjade jag. Men till sist stack han iväg ändå.

Där jag satt kom tröttheten över mig så jag lade mig ner på vägen och tittade upp på stjärnorna. Jag skulle precis blunda och somna, när jag hörde en tydlig röst som talade till mig och sa: "Ian, om du sluter dina ögon kommer du aldrig att vakna igen." Jag skakade av mig sömnigheten och tänkte: "Vad håller jag på med? Jag kan inte sova här, jag måste ta mig till sjukhuset, jag behöver hjälp och måste få motgift. Om jag somnar här kommer jag aldrig att vakna."

Så jag försökte ställa mig upp igen. Jag tog mig sakta fram längs vägen och upptäckte några bilar som stod utanför en restaurang, som jag inte hade lagt märke till tidigare. Jag gick fram till bilarna och bad att få skjuts till sjukhuset. Männen sa: "Hur mycket pengar betalar du för det?" Om du har varit i Asien, förstår du att detta är normalt. Har du pengar får du åka, utan pengar inget åkande. Jag sa: "Jag har inga pengar." Jag sa det högt för mig själv. Sedan förstod jag hur dåraktig jag var. Jag skulle aldrig ha sagt det. Jag kunde ha ljugit i stället för att säga sanningen. Jag hade inga pengar. Förarna skrattade: "Du är full, du är tokig." De vände sig bort, tände sina cigaretter och började gå iväg.

Då hörde jag en tydlig röst igen som sa: "Ian, är du villig att tigga för ditt liv?" Ja det är jag. Jag till och med visste hur man gör. Jag hade levt i Sydafrika tillräckligt länge. Jag hade sett svarta män kupa sina händer böja sina huvuden för den vite mannen och säga: "Ja min chef, ja min herre." Jag hade sett det, och det var lätt för mig att gå ner på mina knän för mitt högra ben var redan "borta", och mitt vänstra ben var mycket ostabilt. Jag stod lutad mot bilen så jag behövde bara falla ner på mina knän och kupa händerna. Jag böjde huvudet så att jag inte såg på dem och tiggde för mitt liv. Jag grät nästan, för jag visste att om jag inte kunde ta mig till sjukhuset, skulle jag inte komma någonstans. Om dessa män inte hade medlidande, kärlek i sina hjärtan och barmhärtighet mot mig, då skulle jag dö mitt framför dem.
       
Jag tiggde och bad för mitt liv. Med nedböjt huvud såg jag på deras fötter. Två av dem gick iväg, men jag kunde se en ung man röra sina ben på ett trevande sätt. Det såg ut som att jag lyckats, till sist kom han och tog upp mig. Han sa ingenting men hjälpte mig in i bilen och körde iväg. Halvvägs till sjukhuset ändrade han sinnelag. Han frågade, "Vilket hotell bor du på vite man"? Jag svarade att jag inte bodde på något hotell utan i en bungalow i Tamarin Bay. Han trodde jag hade ljugit för honom och att han inte skulle få något betalt av mig trots allt. "Hur skall jag få betalt," frågade han. Jag svarade: "Jag kommer att ge dig alla pengar jag har!"  När livet står på spel, då betyder inte pengar mycket. Jag sa: "Jag ger dig allt du vill ha bara du tar mig till sjukhuset. Jag ger dig allt." Men han trodde mig inte.

Han ändrade sitt beslut och tog mig till ett stort turisthotell. Han sa, "Jag lämnar dig här, jag kommer inte att skjutsa dig". "Nej" tiggde jag. "Var snäll och ta mig dit, jag håller på att dö." Han böjde sig mot mig, lossade säkerhetsbältet åt mig, öppnade dörren. "Ut med dig" gormade han. "Jag kan inte ta mig ur, jag tror inte jag kan röra mig", sa jag. Så han föste ut mig.

Mina ben fastnade i dörröppningen så han lyfte upp dem och knuffade ut mig, smällde igen dörren och körde iväg. Jag låg där och tänkte: "Den här världen stinker. Jag hade sett död, hat, våld; detta är helvetet, helvetet på jorden. Det är en smutsig och sjuk värld vi lever i. Jag låg där och jag ville ge upp. Jag tänkte: "Vad är det för mening med att försöka ta mig till sjukhuset? Om livet ändå är slut, då får det vara så, bara dö."

Min farfar dök upp i mitt minne. Han var med i första och andra världskriget. Han hade varit i Gallipoli [Turkiets Europeiska del] och hade stridit i Egypten mot Rommel. Jag kom ihåg detta och tänkte hur min farfar hade klarat två världskrig och här var hans sonson som höll på att ge upp på grund av att en bedrövlig manet hade bränt honom! Jag tänkte: "Jag skall hålla ut till mitt sista andetag, ge inte upp Ian!" Jag använde armen som fortfarande fungerade och drog mig mot ingången till hotellet. Jag såg att det lyste där inne. Till min förvåning såg jag säkerhetsvakten på sin runda lysa på mig med sin ficklampa där jag kröp fram i smutsen på marken.

En man kom springande mot mig. Jag tittade upp och såg att det var en av mina vänner som jag brukade festa med. Han var en stor svart kille som hette Daniel, en sympatisk man. Han kom springande mot mig och frågade: "Vad är det som har hänt, är du full, har du blivit stenad, vad är det som är fel med dig?" Jag visade honom armen och han såg alla blåsor och svullnaden. Han lyfte upp mig i sina armar och sprang iväg med mig.
                             
                                                                    

Det var som om en stor ängel hade plockat upp mig. Han sprang, passerade svimmingpolen och lade ner mig i en fåtölj. Ungefär tre meter därifrån satt den Kinesiska hotellägaren och spelade Mahjong [Kinesiskt sällskaps spel med brickor] och drack. Alla turisterna hade lagt sig, baren var stängd och ägarna satt och spelade.

Daniel lade mig ner och försvann sedan i mörkret. Jag undrade vart han hade tagit vägen, men insåg att en svart man inte kan tilltala en Kinesisk man i detta land om han inte blir tillfrågad. Jag måste själv försöka tala med Kinesen.

Jag kavlade upp ärmen och visade min svullna arm som var full med blåsor.

Jag sa: "Jag behöver komma till Quartre Bonne-sjukhuset på en gång, jag har blivit bränd fem gånger av en manet." Jag sa också en del på Kinesiska. De skrattade. En av de yngre männen kom fram till mig och sa: "Vite grabb, heroin är inte bra för dig, bara äldre män tar Opium." Han trodde jag hade tagit droger när jag visade armen, på avstånd såg det ut som om jag hade injicerat droger.